målande marla? (reflektion 3)

jag gillar att starta veckan på det sätt som vi får göra på måndagens morgonsamling. att titta på film. inte vilka vanliga spelfilmer som helst utan dokumentärer som har något kul, konstigt, viktigt eller intressant att berätta. 


jag hade för ett tag sedan ett mål om att försöka se en tankevärd dokumentär per vecka, men jag var inte tillräckligt idog eller bra på att hitta dem... samt att jag blir som ett barn på kvällen och blir pangtrött på tre sekunder och då är böcker samt dokumentärer lite illa ute för att kunna fånga upp min trötthet.
så jag kanske får behålla tanken om måndagsfilm resten av mitt liv och lägga in en önskan om att vi klasskamrater alltid kommer att fortsätta lägga upp bra länkar!!


my kid could paint that hette filmen som vi såg i måndags. det var en dokumentär om en fyraårig flicka som heter Marla, som blivit erkänd världen över för sina abstrakta målningar. dock var dilemmat att ingen förutom familjemedlemmarna fått se henne göra dem och då kom frågeställningen upp om det verkligen är Marla som gör dem eller om det är pappan som handleder henne...


jag vet inte vad jag ska tro... och jag har ingen aning om det vinklas från familjen eller de som filmar. jag tror jag väljer att leva med mystiken att aldrig kunna få veta. antingen om det är Marla själv eller ett samarbete mellan henne och pappan så är tavlorna fantastiska och hela historian är gripande. hur en familj sätts i en mediasituation och om de själva vill det eller inte? 


titta på tavlorna här.

(en parantes) jag tänker likadant kring sanningen om Michael Jackson, den kommer jag nog aldrig få veta om jag vet...

om det är sant det som han åtalats för eller vetskapen om hur han verkligen dog. han och många kändisar med honom har verkligen blivit offer för mediavärldens exploatering. undrar hur lätt det är att hålla sig med två fötter på jorden då.

besök på Bohusläns Museum och 

Marianne

  Lindberg

    De

            Geer's utställning. 

en mångfacetterad konstnär som jag fick nytt intresse för. jag såg en av hennes tidigare utställningar där, för ett par år sedan och var inte så imponerad. men nu fick man en spännande helhet av henne. hon är ganska vågad och sätter skruv på saker.

marianne har placerat in sitt ansikte på alla bilder, alltifrån medlem i the beatles till att vara mona-lisa.

efter en vecka som startade med Sverigedemokraters intåg i riksdagen så avslutades veckan behövligt på världskulturmuseét. 
där hade vi en workshop och föreläsningar vars röda tråd för mig var människors likheter och olikheter.
att bli påmind av hur mycket vikt man lägger vid våra fasader, att vi inte har, ger eller tar oss tid för att möta fler och få reda på vad som finns bakom fasaderna. 
med påminnelsen om hur vi och stora delar av europas folk har behandlat romer genom tiderna gick jag ut med en stor klump i magen men hopp om att det ska förändras för så kan vi inte fortsätta.




jag fick tips om en hemsida som baserats på en konferens som har fått spridning i världen. där är det samlade föredrag av alla möjliga slag men med innehåll och idéer som är viktiga för vår världs fortsatta liv. 
människor som gör något och vill sprida det till fler.

www.ted.com

 

gatans belysning bexifierad! (reflektion 2)

minnen från veckan i det offentliga rummet. 


att jag på något sätt skulle vilja förändra gatubelysningen var sedan tidigare i mina tankar, de fick nytt liv under introduktionsdagen och med stöd från gruppen så vågade jag pröva planen!


den första kontakten med Mona på gatubolaget gjorde så att jag fick prata med Timo på Svevia, som lånade ut en ljusglob till mig och när jag hade fått pyssla loss på den så fick jag möta janne stolt som satte upp den vid Bergslagsgatan bakom Centralstationen. följ med i min lilla bildberättelse här nedan:

med skjuts på motorcykel mellan regnskurar fick jag hämta en glob på Svevias kontor.

att bekanta sig med en ljusglob

 

här börjar förvandlingen...

janne stolt byter till min ljusglob

såhär såg den ut när mörkret hade lagt sig

dagens ros och choklad till de som hjälpte mig att sätta mitt spår i stadsrummet!
jag fick sådan pepp om goda förtroenden och förhoppningar om fler goda samarbeten.
  
mitt möte med det offentliga rummet blev inte så läskigt som jag först trodde, mitt i veckan innan planen riktigt hade visat sig tyckte jag att det var jobbigt och trodde att jag skulle få kompromissa fram något som jag inte alls skulle vara så stolt över som detta.


jag har ögon på alla ställen jag kan i stan nu för att jag inte vill gå om miste att se om någon har lämnat ett litet spår eller ett meddelande efter sig. att man får ta för sig av det utrymmet som vi alla ska vistas i.


likaså som jag blev glad för samarbetet med dessa hjälpfulla personer så blir jag glad av att kunna skriva här och berätta för fler om denna roliga upplevelse. det känns viktigt att skriva för mig själv men jag tror att det blir än mer viktigt när man vet att det förhoppningsvis är några fler som läser det jag skriver.


nån mer som delar min ljusfascination så kanske vi kan ses här?

projekt i det offentliga rummet

jag pratade med en bra kvinna på trafikkontoret, hon kanske kan ordna så att jag får låna en lampglob från en lyktstolpe. hoppas hoppas. annars regnar det så där höstigt härligt, så lusten att utforska området är inte direkt på hugget...

trumvirvel! (reflektion 1)

nu ska det första riktiga inlägget komma till. ett, två, tre!

den första hela veckan är avslutad och jag ska försöka samla ihop i en liten låda vad som har hänt mig och klassen och vad jag har kommit att tänka på.

vad. hur. varför. orden som ska leda mig på vägen..

det har varit workshops blandat med föreläsningar och museibesök. att hitta rätt i skolan och att komma upp på morgonen.

vi var en dag i slottskogen för att genom texter om boende som vi själva valt, bygga oss egna bosättningar. vi jobbade i våra nytillkomna seminariegrupper, det var fascinerande hur man kom tillbaka till känslan av kojbyggande som när man var liten. men nu i en ny vuxnare anda tillsammans med personer som på samma sätt peppat jobbade och fantiserade mot samma mål.

mitt i slutförandet blev vi tvungna att lämna vårat bygge och flytta vidare. vilka känslor som då uppstod är roligt att så här i efterhand analysera.

man skulle göra rockader i de andras hem och tänk att man så lätt kan fästa sig vid något som inte ens finns, vi hade ju haft ett hem som vi sedan fick lämna, men hur skulle man kunna få sig att trivas i ett nytt som man inte visste något om.

jag tänkte väldigt mycket på hur kära vi är i våra hem, vad de betyder mycket, med alla dessa prylar och inredning som vi egentligen kanske inte behöver. men som vi tycker så mycket om, som får oss att må bra och trivas. i stan så bor man i små lådor ovanpå och bredvid varandra, och trots att det bara består av väggar, golv och tak kan jag göra så att det bara känns som mitt.

jag har precis bokat ett släp till mitt nya hem:

resa till Louisiana och in på djupet på en utställning med Sophie Calle var oerhört givande. då vi fick några frågor att tänka på medans vi såg utställningen i mindre grupper och som sedan reflekterades tillsammans i hela klassen.

det öppnade sig nya världar!

likadant då vi besökte konsthallen vid konstmuseet efter en intressant förmiddag med diskussioner kring samtidskonstens provocerande vilja och om hur vi skulle vilja titta på dem med våra kommande elever eller inte.

workshopsen vi har haft har till stor del handlat om att på flera sätt få tills samarbete och en introduktion och bilder av varandra. det har varit enkla men roliga uppgifter som jag gärna vill ta med mig som egna lektioner.

jag har nästintill varje dag fått en sprudlande känsla i magen av att det är så sjukt kul att ha börjat denna inriktning på denna skolan. hurra! och slut för idag.

jag har för övrigt en svaghet för rim

enjoy!

prov på att länka in video.

bex-box-blogg-är-myntad

hej!

här är min lilla låda som jag ska fylla med mina tankar och ting.