Hon gjorde sin praktik på Världskulturmuseét då de planerade inför utställningen dom Andra och idén att låta besökare göra en gemensam skulptur med egna medhavda föremål kom upp.
Vi vill bjuda in ungdomar från olika delar i Göteborg till ett interaktivt möte där de med hjälp av en medhavd personlig pryl berättar något om sig själva och i sin tur får veta något om de andra. Samtidigt som de får skapa något nytt av någons gamla och öva sig i att samarbeta, då alla de nya prylarna tillsammans ska byggas ihop till en gemensam skulptur.
Men först var det redovisning i skolan och vi prövade idén på våra klasskamrater. Där var utgångspunkten annorlunda då man i klassen redan är känd med varandra. Men genom att ta med sig en sak som betyder något för en så knyter man det ändå till ett personligt plan och det skapas ett nytt möte för dem i den situationen.
Processen i basgruppen
Då alla nappade och blev jättepeppade på idén från första början så har arbetet flutit på väldigt väl. Att man nu har lärt känna varandra någorlunda i basgruppen gör att arenan känns behaglig för alla att våga säga vad man tycker.
Det som också är så kul med att jobba i en grupp är att det kommer fram idéer som man kanske inte hade kommit på själv, men det svåra kan också vara att teoretiskt testa vilka som kommer att hålla i verkligheten.
Jag är ganska diplomatisk av mig vanligtvis men det kändes som om de flesta blir det i en större grupp för att det ska kunna gå framåt. Men det har som sagt känts som om att alla ändå kunnat säga om de inte tycker att någon del är bra.
Då möten och planering har sammanfattas kan jag ofta tänka att jag är orolig för att om jag gör det kanske jag inte får med allt, men det har jag försökt jobba med nu och det tycker jag att jag har utvecklats i.
Så min delaktighet tycker jag har varit att ha lite koll på planeringen just för att jag själv tycker det är skönt med översikt på saker. Genomförandet ville vi dela upp så att vi hade hand om någon del var och till Världskulturmuséet tänker vi rotera vem som leder workshopen. Det kommer bli utmanande.
Den konstruktiva kritiken vi fick efteråt är en viktig del för att kunna utveckla sitt tänk till då vi ska göra workshopen igen, samt till andra framtida projekt.
Syftet som man själv tycker är tydligt för att man helt är i fas med sin idé, behöver nog just därför näst intill alltid lyftas ut och vridas och vändas på, för att kunna få hjälp att se det objektivt och hur man kan göra det ännu tydligare.
Det sokratiska samtalet som avslut är en mycket bra hjälp vid diskussioner, men jag vill ha ännu mer övning i det för att kunna bli en samtalsledare som ställer framkallande öppna frågor.
Jag funderar över vad som hade kunnat bli annorlunda om vi startat tidigare och jobbat längre med idén? Bara på den mest intensiva tiden som vi jobbade på slutet så hann utformningen bli ganska annorlunda från gång till gång. Men blir saker alltid bättre efter mycket bearbetning? Ibland kanske det är spontanitet som man är ute efter.
En spännande tanke från lärarna var att till exempel tänka i andra material till nästa genomförande.
Det ska bli kul att fortsätta utveckla idén och pröva den igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar